Sommar 2

En liten uppdatering.

Semestern nu över, men fick en del mycket viktiga saker gjort när det gäller husrenoveringen. Förutom lister är övervåningen klar och källaren är på god väg..

Jag fick inte jobbet jag skrev om förut men jag har ett nytt jobb på gång, hos en arbetsgivare som vet att vi är i adoptionsprocessen och inte verkar se det som ett hinder. Vet nog mer om ungefär en månad, semestrar sätter nu stopp, och vågar inte skriva för mycket just nu..

Inget barnbesked än, men vi har fått veta att det verkar var på gång. Kan inte berätta exakt vad vi vet än, men det ser mycket lovande ut. Med lite tur har vi förhoppningsvis fått barnbesked inom en månad, men samtidigt vågar jag inte hoppas för mycket. Jag tror inte jag skulle orka med att hoppas för mycket och sen få mina förhoppningar krossade. Väntan har slitit så mycket redan!

Nu fortsätter väntan...

sommar

Nu är det sommar, med helt underbara dagar och sol. Dessutom är det bara drygt två veckor till min semester böjar. Förhoppningen hela tiden hade dock varit att få tillbringa sommaren antingen i Ungern, eller med våra barn tillbaka i Sverige. De där barnen känns dock mest som en abstrakt möjlig framtid än så länge. Det är svårt att ta in att det med största sannolikhet finns två barn där ute, som lever ett helt annat liv nu, som kommer bli en viktig del av våra liv någon gång framöver. Eftersom jag hela tiden har hoppas att vi ska åka nu under våren eller sommaren har jag helt planerat bort trädgårdslandet för sommaren. Men för någon vecka sedan kände jag att jag faktiskt måste leva nu, inte bara vänta. Jag har därför gjort iordning fina odlingslådor där det nu är sått och planterat olika bönor, ärtor, morötter, lök, chili, sparris, grönkål och kryddväxter. Jag är mycket stolt och ser fram emot att kunna börja skörda av det jag odlar. Att gå och plocka färska ärtor och äta dem direkt är så underbart och en av de bästa sakerna med sommar.

Annars är jobbintervjun avklarad och jag går nu och stressar upp mig över det beskedet som de lovade lämna nu under veckan.  Det är mycket nervöst och jobbigt att vänta på ytterligare ett viktigt beskedet mitt i den väntan vi redan har. Fördelen med svaret på jobbet är att det är en mycket kortare vänta, men samtidigt är sannolikheten för ett negativt besked mycket större.

Troligtvis väntar jag med nytt inlägg tills jag har något positivt att skriva om. Barnbesked, nytt jobb eller en skörd i trädgårdslandet. Vilket som nu kommer först!

Jobbintervju

Jag antar att det här är något som många som väntar på barnbesked upplevt. Den där känslan av att inte vilja sätta livet på paus eftersom väntan kanske blir lång, samtidigt som det känns svårt att våga göra så mycket eftersom det med mycket kort varsel kan vara så att vi plötsligt ska åka iväg och hämta våra barn. Nu under våren såg jag dock ett jobb som kändes mycket lockande och som jag skickade iväg en ansöka på. Jag har nu blivit kallad på intervju. Jag vill ha jobbet, samtidigt som det skrämmer mig att under mina 3 månaders uppsägningstid får barnbesked och att allt blir väldigt rörigt. Jag skulle kunna få en klart bättre lön, men tappa en hel del anställningstrygghet eftersom jag antar att de tillämpar provanställning. Jag vet att jag kommer klara av jobbet och göra det bra, men det kanske inte är populärt att hinna jobba någon vecka bara innan man plötsligt med kort varsel blir föräldraledig.

Jag vill verkligen ha jobbet, men om jag inte får det så får jag se det positivt att jag slipper det här dilemmat! Skulle jag välja mellan nytt jobb nu och att få barnbesked nu, så väljer jag barnbesked utan att tveka.

medgivandet klart

Nu är vårt nya medgivande klart sedan någon vecka tillbaka. Det gick snabbt och smärtfritt. Samtidigt är det som jag skrev förut, nu har vi hoppat över ett till hinder men ser ännu inte slutet. Mer än en tredjedel av året har nu gått och inget händer. Den här väntan är inte rolig, den suger all energi ur mig.

Nu har vi dessutom fått planera semester etc. Men vad kan vi planera in när vi när som helst kan få barnbesked och vi kanske förväntas resa två veckor senare för att vara borta i 6 veckor? Det är inte i ett sådant läge man vågar planera in en veckas solsemester eller boka en icke avbokningsbar stuga till sommaren. Tidigt i processen bestämde vi oss att inte lägga livet på paus när vi väntar, men det är svårt att inte hamna där. När vi skickade handlingarna förra året kände jag på mig att vi skulle få åka till Ungern nu under våren, samtidigt som jag hoppades att jag var pessimistisk. Nu är det nästan sommar och jag börjar undra om jag måste ställa in mig på nästa vår i stället!

Snart ska jag iväg på tvådagarskurs med hotellövernattning. Det skulle ju bli spännande om barnbeskedet kom när jag är bortrest, men hellre det än att behöva vänta ännu längre. 
 

medgivande, etc

Vi har nu haft vårt möte med vår handläggare på SOC. Det gick mycket smidigt och verkar inte vara något problem alls.

Vi fick tidigare reda på att viss sjukdom på den utländska myndigheten delvis har påverkat barnbeskeden. Vid månadsskiftet mars/april skulle hon dock vara tillbaka. Det innebär förhoppningsvis att det kan komma något barnbesked de närmaste veckorna. Men det behöver inte betyda det, vilket innebära att det kan vara många månaders väntan kvar! Nu börjar det också närma sig sommaren och sommarsemestern ska planeras. Om vi visste när vi skulle åka och hämta barnen så hade vi kunnat anpassa oss. Jag har dagar sparade från förra året med flit och hade gärna sparat så många dagar som möjligt tills när vi åker. Samtidigt vill vi ju inte skippa sommarsemestern helt bara för att det finns en möjlighet att vi ska åka utomlands senare under året. Det lutar dock åt att spara på semestern så gott det går, men att ta ut en vecka i alla fall. På lång sikt är det nog smartast, men samtidigt är det nog inte bästa sättet att orka med väntan på barnbeskedet. Att ta ut för mycket semester är dock lite att ge upp och inte räkna med barnbesked under året. Får vi inget barnbesked får det bli en lång semester i december!

Snart påsk

Nu är det bara en vecka kvar till påsk. Direkt kommer funderingar som:
Är det här sista påsken innan vi har barn?
Hur firar våra blivande barn den här påsken?
Hinner vi få besked innan påsk?

De svaren jag har är: förhoppningsvis, ingen aning och troligtvis inte.

De två första punkterna minns jag hur jag tänkte på förra påsken, samt senaste jul, födelsedag och nyår. Även vid många andra tillfällen sitter jag och undrar hur det här kommer att vara när vi får barn. Det kan exempelvis vara när vi åker och hälsar på någon, går på bio eller bara tar en lugn söndag. Jag har, som jag skrivit tidigare varit inställd på att vi ska få barnbesked nu denna våren, men har hela tiden hoppats att det kommer tidigare. Nu är våren här och det är väl ca 2 månader kvar till sommaren. Hoppas att jag har haft rätt hela tiden!

En annan del som är jobbigt med den här väntan är planering. Hur ska vi planera sommarens semester. Ska vi spara så mycket dagar som möjligt ifall att vi får barnbesked efter sommaren. Törs vi boka något som ej är avbokningsbart ifall att vi får barnbesked och därmed är bortresta då. 

Nästa vecka ska vi träffa vår handläggare på SOC för att påbörja den nya medgivandeutredningen. Jag har länge hoppats slippa göra det, men vi vågar inte vänta längre. Vi har en mycket trevlig handläggare, men det är ändå alltid nervöst att träffa någon som har möjlighet att påverka hela vårt framtida liv. Gör hon inte samma bedömning som sist, kommer vi aldrig bli föräldrar och vårt liv blir helt annorlunda, jämfört med om vi får till adoptionen.

Om ni har läst mitt tidigare inlägg om hur stor chans det är att de ringer så får ni nu en uppdatering. Om det är lika stor chans varje vardag under 2016 som är kvar, och det garanterat ges besked 2016 är det nu uppe i 0,5% chans varje dag och 2,5% chans varje vecka. Det är 199 arbetsdagar kvar i år.

Det rullar på, men inte för oss...

Nu har ytterligare en familj fått barnbesked. Så roligt för dem, men samtidigt har jag just nu jättesvårt att känna glädje med dem. Allt känns som en lång maratonlöpning där man inte vet hur långt det är kvar till målet. Målet kanske är precis framför fötterna, eller så är vi bara halvvägs. Vi får dock inte reda på vart det är innan vi har passerat målet, om man nu ser barnbeskedet som själva målet. Just nu är det det enda målet jag kan fokusera på.

Dessutom kommer det ibland in hinder på vägen som måste hanteras innan man får fortsätta. Exempel på hinder är medgivandeutredningen och när vi skulle skicka papper till Ungern. Nu kommer medgivandeutredningen tillbaka som hinder, som vi egentligen inte vet om vi måste ta oss igenom eller inte. Men vi kan samtidigt inte ignorera det, eftersom vi inte vet om målet är före eller efter det hindret.

Det är  redan mer än 2 månader sedan jul, men det känns som om det var ganska nyligen, så tiden går ändå ganska fort. Samtidigt  börjar varje steg (dag av väntan) att bli jobbigare och jobbigare. Nu känns målet otroligt långt bort, trotts att det med lite tur är alldeles framför våra fötter. Under fem veckor i september-oktober förra året kom fem barnbesked. Nu har det kommit ett barnbesked per vecka de senaste två veckorna och jag hoppas verkligen att de kan fortsätta trilla in barnbesked, varav ett med ett sykonpar åt oss självklart!

Någon har i alla fall fått barnbesked

Nu har årets första barnbesked från Ungern kommit. Inte till oss tyvärr, men det känns ändå som att det rör på sig. Det senaste barnbeskedet innan var i oktober, och om jag förstår informationen rätt var det minst 5 familjer som fick barnbesked under perioden från 1 september fram till 5 oktober. Jag hoppas att det här barnbeskedet kan innebära att det lossnar lite. Det är svårt att inte ibland fantisera om när samtalet kommer, men det går inte riktigt att föreställa sig. Samtidigt så vet jag att det inte är omöjligt att vi får vänta tills nästa vinter på barnbesked, eller ännu längre. 

Våra handlingar skickades till Ungern för exakt 11 månader sedan idag. Väntan blir tyvärr inte mindre jobbig med tiden, snarare tvärtom. Efter samtal med vår handläggare på Soc så ska vi påbörja förnyandet av vårt medgivande nu i mars, dvs nästa vecka. Jag har verkligen hoppats slippa det, men för varje dag som går verkar chansen att slippa det minska rejält.

Väntan fortsätter....

Tiden går fort, men ändå kryper den fram. Denna vecka är det två år sedan vi påbörjade medgivandeprocessen och ett år sedan vi fick besked att vi väntat tillräckligt länge i kön i Sverige och nu skulle få skicka iväg våra handlingar utomlands.

Vårt medgivande måste troligtvis förnyas eftersom det finns en risk att det hinner gå ut innan vi har kommit hem med några barn. Eftersom vi varken vet när vi får barnbesked eller hur lång tid efter det som det kommer gå innan vi får åka iväg så är det svårt att veta om vi hinner hem till Sverige med barn innan början på juni då medgivandet går ut. Det börjar dock kännas mindre och mindre sannolikt.

Vi har nu snart väntat i 10 månader och när vi skickade våra handlingar så fick vi veta att vi inte skulle tänka på det på 8-12 månader. Vi vet att vi är de som väntat längst som har syskonmedgivande, så det är vår "tur". Tyvärr har inget syskonpar tilldelats Sverige på ungefär ett år, men innan det var det 4 syskonpar på ungefär ett halvår. Det är svårt att inte känna att det är "slut" på syskonpar och att vi väntar förgäves. Har det gått ett år utan syskonpar, vad är det som säger att det kommer något det närmaste året.

Väntan börjar tyvärr bli fruktansvärt jobbig. Varje vecka hoppas jag att vi får något besked och i slutet av varje vecka börjar det kännas som att nu har ytterligare en vecka gått utan resultat . Julen var faktiskt ett ganska skönt avbrott i det, eftersom det redan från början var självklart att ingen skulle ringa mellan 23 december och 1 januari. Tyvärr blir det extra jobbigt att nu inse att de är 2016. Vi ställde oss i kö sommaren 2013.

Samtidigt känns de som att 2016 är året då vi med största sannolikhet äntligen kommer att få barnbeskedet (även om det självklart finns en liten risk att jag har fel så orkar jag inte tänka på den möjligheten). Så jag som gillar siffror har räknat lite. Det är 253 arbetsdagar 2016 (248 kvar nu). Om jag helt utesluter risken att vi inte får barnbesked i år och antar att det är lika stor chans att vi får besked varje dag under året så innebär det att varje dag är det drygt 0,4% chans att vi får barnbesked, eller 2% en normal vecka.När dagarna går kommer dock chansen öka eftersom det finns färre dagar kvar, exempelvis vid midsommar kommer varje dag innebära 0,75% chans och varje vecka 3,75% chans, men självklart kommer sannolikheten att vi inte får barnbesked i år också öka för varje vecka som går. 

Just nu tänker jag dock försöka hålla mig fast vid mina 0,4% och 2% som, trotts att de är framräknat på flera antaganden som troligtvis är felaktiga, ändå ger mig viss ork i all den här tråkiga väntan. Tänk att det är 0,4% chans att jag får besked idag, eller 2% för den närmaste veckan. Kanske inte så höga siffror, men med tanke på hur enormt det kommer att vara när vi faktiskt får beskedet så känns det ändå som en svindlande tanke.