Det rullar på, men inte för oss...

Nu har ytterligare en familj fått barnbesked. Så roligt för dem, men samtidigt har jag just nu jättesvårt att känna glädje med dem. Allt känns som en lång maratonlöpning där man inte vet hur långt det är kvar till målet. Målet kanske är precis framför fötterna, eller så är vi bara halvvägs. Vi får dock inte reda på vart det är innan vi har passerat målet, om man nu ser barnbeskedet som själva målet. Just nu är det det enda målet jag kan fokusera på.

Dessutom kommer det ibland in hinder på vägen som måste hanteras innan man får fortsätta. Exempel på hinder är medgivandeutredningen och när vi skulle skicka papper till Ungern. Nu kommer medgivandeutredningen tillbaka som hinder, som vi egentligen inte vet om vi måste ta oss igenom eller inte. Men vi kan samtidigt inte ignorera det, eftersom vi inte vet om målet är före eller efter det hindret.

Det är  redan mer än 2 månader sedan jul, men det känns som om det var ganska nyligen, så tiden går ändå ganska fort. Samtidigt  börjar varje steg (dag av väntan) att bli jobbigare och jobbigare. Nu känns målet otroligt långt bort, trotts att det med lite tur är alldeles framför våra fötter. Under fem veckor i september-oktober förra året kom fem barnbesked. Nu har det kommit ett barnbesked per vecka de senaste två veckorna och jag hoppas verkligen att de kan fortsätta trilla in barnbesked, varav ett med ett sykonpar åt oss självklart!

Någon har i alla fall fått barnbesked

Nu har årets första barnbesked från Ungern kommit. Inte till oss tyvärr, men det känns ändå som att det rör på sig. Det senaste barnbeskedet innan var i oktober, och om jag förstår informationen rätt var det minst 5 familjer som fick barnbesked under perioden från 1 september fram till 5 oktober. Jag hoppas att det här barnbeskedet kan innebära att det lossnar lite. Det är svårt att inte ibland fantisera om när samtalet kommer, men det går inte riktigt att föreställa sig. Samtidigt så vet jag att det inte är omöjligt att vi får vänta tills nästa vinter på barnbesked, eller ännu längre. 

Våra handlingar skickades till Ungern för exakt 11 månader sedan idag. Väntan blir tyvärr inte mindre jobbig med tiden, snarare tvärtom. Efter samtal med vår handläggare på Soc så ska vi påbörja förnyandet av vårt medgivande nu i mars, dvs nästa vecka. Jag har verkligen hoppats slippa det, men för varje dag som går verkar chansen att slippa det minska rejält.