Puhhh vilken dag!!
Efter mycket strul med tider som vårdcentralen blandat ihop och sullat bort....så fick vi en tid för hälsoundersökning. Tiden var mycket nära vår deadline för när alla handlingar skulle vara klara inför att vårt ärende skall upp till nämnden, så vi kände oss lite pressade. Vi hade sedan den stora turen att få en "stafettis".Ska säga på en gång att jag inte drar alla över en kam! Det finns jättemånga duktiga läkare som väljer att arbeta som stafettläkare.... All heder till er :)!
Men vi råkade få ett praktexemplar... En kufisk filur som knappt sa mer än tre meningar under hela den långa halvtimmen jag spenderade inne i undersökningsrummet. Det började med ett halvslappt handslag, ni vet död fisk i handen och en mumlig presentation. Bläddrande i papper,hummande,kliande i huvudet som om jag kommit med ett papper från yttre rymden eller nått. Kan tillägga att min man varit inne före mig,så han hade nyss hanterat hans papper. Så efter 5 minuters rafsande i huvudet,hummande och funderande så kom den längsta meningen på hela besöket "ta av dig på överkroppen och lägg dig på britsen" Där fick jag sedan ligga i ca 15 min medan han fortsatte med sitt hummande och kliande i huvudet. Efter vad som verkade en evighet genomfördes några undersökningar under total tystnad. Efter detta så var det hela klart,jag frågade om jag kunde få blanketten med mig igen. Men nej det skulle inte gå! Han var tvungen att fundera och fylla i allt först ( vad i hela friden har du gjort karl under de 15 minuter jag låg på britsen?!)men han skulle ringa när det var klart så vi skulle slippa postgången. Tack för det, liiiiite smidig i alla fall tänkte jag.
Strax före fyra fredag eftermiddag ringer vårdcentralen och meddelar att intygen finns klara att hämta. "Vi stänger receptionen kl 16" Med andan i halsen störtar jag in och hämtar intygen och min dumma nöt....jag läser dem inte för än jag är på väg bort i bilen.
Karln har missat att fylla i flera rutor på båda våra blanketter!!!!! Kan informera er om att det är färdiga kryssfrågor! Han har inte gjort det!!! Panik!! Slänger oss på telefonen och de helt UNDERBARA kvinnorna receptionen lovar att hjälpa oss och ordna att vi på måndag morgon får nya korrekta ifyllda intyg,de ska ta det med läkaren på måndag då han redan hunnit gå för dagen. Puhhhhh vi slappnar av och firar helg i godan ro...
Sen kom då måndagen från helvetet!
Pi besöker vårdcentralen på lunchen för att hämta upp de korrekt ifyllda intygen....men blir istället informerad om att läkaren vi träffat vid vår hälsoundersökning inte jobbar kvar så intygen är inte ifyllda.Han blir hänvisad in på ett undersökningsrum med en ny läkare. Man menar att vi måste GÖRA EN NY UNDERSÖKNING!! Nej läkaren vi blivit undersökta av jobbar ju inte kvar och ingen annan får kryssa i de fjuttiga rutorna han glömt... Läkaren vi träffat tidigare går heller inte att nå telefonledes för ingen vet vart han är?! Företaget han är inhyrd igenom vet HELLER inte vart han är?! Vad säger man?!
Det är i dessa situationer man känner hur utlämnad och sårbar man är. Denna vår resa,som bara börjat ännu, är verkligen en känslomässig berg- och dalbana.
Efter diverse scenarion som jag inte tänker återge här fick vi då våra korrekt ifyllda intyg UTAN att behöva genomgå en ny undersökning. Seeeegeeeeerrrrrrrrr!!! Intygen är nu inlämnade till vår handläggare :)
måndag 28 april 2014
söndag 27 april 2014
Obeskrivlig lycka
Här om veckan var jag på min sista kontroll efter the big C!
Jag har gått på kontroller i fem år,kan inte fatta att det är fem år sedan!! Tiden går så fort! För fem år sedan levde jag lyckligt ovetandes om att cancer växte i min kropp,jag levde i tron att jag var som alla andra,jag skulle hitta mr Right-for-me en dag och bilda familj,skaffa hus ja ni vet det där villa,Volvo och vovve snacket... Men siddu det fanns tydligen andra planer för mig på det där kontoret någonstans där planen för var människas varande planeras...för det finns väl ett sånt kontor?! Där någon/något styr hur det ska bli...
Jag kan inte kalla mig religös,heller inte icke-religös,ja den där sidan av mig känns något luddig inget som jag lägger någon större vikt vid att utreda heller. Jag vet vem jag är och att jag står med bägge mina fötter på jorden.
Jag lever efter den uppfattningen att allt som händer mig sker av en orsak, att det finns en mening med att det blev just så här. Jag har bara inte lyckats placera pusselbiten med the big C ännu!! Den passar jussom ingen stans, den är spretig och vass och passar inte bland de annars så väl tillskurna pusselbitarna i mitt livspussel. Den liksom ligger där i ett hörn och pockar på min uppmärksamhet lite då och då och väser uppkäftigt "nu, men nu kan du väl försöka peta in mig på nått bra ställe i pusslet där jag passar och rätar ut något av dina livsfrågetecken,he he du kommer ALDRIG att hitta nån plats till mig! " Ännu har den inte rätat ut nått av mina livsfrågetecken,men det är bara att ge sig till tåls....Jag ska segra över den!! Mina planer är att pulvrisera den en vacker dag om jag måste!! Har bara inte hittat de rätta verktygen att göra det med ännu...
Oj ja som synes så har jag förmåga att pladdra och brodera ut saker...hamnade lite ur spår där :)
Jag var på min sista kontroll efter the big C, ju längre tid det gått desto jobbigare har det känts att bli kallad för kontroll. Kallelsen har dimpit ner i brevlådan och (den där satans pusselbiten i hörnet har inte bara väst, den har vrålat åt mig) oron för att the big C ska ha dykt upp igen gör sig åter igen påmind. Men så här för nån vecka sedan på min årliga kontroll så säger min läkare "Fi nu har det gått fem år och du är cancerfri, nu avslutar vi kontrollerna, detta är ditt sista besök hos mig" Den känslan att höra de orden! Jag har varit cancerfri i fem år och det är ÖVER nu!! Det var som att öppna nån slags kran,kranen till alla känslor som finns i min kropp! Jag höll på att börja grina där och då, men lyckades säga några vänliga ord till läkaren,tacka för den här tiden,ta mig till hissen och ut genom entrén på lasarettet. Sen kom tårarna! De gick inte att hejda, det kändes som om jag hade små vingar bakpå mina converseskor, jag flöt fram,tårarna rann och folk jag mötte såg undrande på mig. Satt mig i bilen,ringde Pi och berättade den goda nyheten, det är ÖVER nu!!! Återgick sedan till att grina, grina av obeskrivlig lycka!!!
Jag har gått på kontroller i fem år,kan inte fatta att det är fem år sedan!! Tiden går så fort! För fem år sedan levde jag lyckligt ovetandes om att cancer växte i min kropp,jag levde i tron att jag var som alla andra,jag skulle hitta mr Right-for-me en dag och bilda familj,skaffa hus ja ni vet det där villa,Volvo och vovve snacket... Men siddu det fanns tydligen andra planer för mig på det där kontoret någonstans där planen för var människas varande planeras...för det finns väl ett sånt kontor?! Där någon/något styr hur det ska bli...
Jag kan inte kalla mig religös,heller inte icke-religös,ja den där sidan av mig känns något luddig inget som jag lägger någon större vikt vid att utreda heller. Jag vet vem jag är och att jag står med bägge mina fötter på jorden.
Jag lever efter den uppfattningen att allt som händer mig sker av en orsak, att det finns en mening med att det blev just så här. Jag har bara inte lyckats placera pusselbiten med the big C ännu!! Den passar jussom ingen stans, den är spretig och vass och passar inte bland de annars så väl tillskurna pusselbitarna i mitt livspussel. Den liksom ligger där i ett hörn och pockar på min uppmärksamhet lite då och då och väser uppkäftigt "nu, men nu kan du väl försöka peta in mig på nått bra ställe i pusslet där jag passar och rätar ut något av dina livsfrågetecken,he he du kommer ALDRIG att hitta nån plats till mig! " Ännu har den inte rätat ut nått av mina livsfrågetecken,men det är bara att ge sig till tåls....Jag ska segra över den!! Mina planer är att pulvrisera den en vacker dag om jag måste!! Har bara inte hittat de rätta verktygen att göra det med ännu...
Oj ja som synes så har jag förmåga att pladdra och brodera ut saker...hamnade lite ur spår där :)
Jag var på min sista kontroll efter the big C, ju längre tid det gått desto jobbigare har det känts att bli kallad för kontroll. Kallelsen har dimpit ner i brevlådan och (den där satans pusselbiten i hörnet har inte bara väst, den har vrålat åt mig) oron för att the big C ska ha dykt upp igen gör sig åter igen påmind. Men så här för nån vecka sedan på min årliga kontroll så säger min läkare "Fi nu har det gått fem år och du är cancerfri, nu avslutar vi kontrollerna, detta är ditt sista besök hos mig" Den känslan att höra de orden! Jag har varit cancerfri i fem år och det är ÖVER nu!! Det var som att öppna nån slags kran,kranen till alla känslor som finns i min kropp! Jag höll på att börja grina där och då, men lyckades säga några vänliga ord till läkaren,tacka för den här tiden,ta mig till hissen och ut genom entrén på lasarettet. Sen kom tårarna! De gick inte att hejda, det kändes som om jag hade små vingar bakpå mina converseskor, jag flöt fram,tårarna rann och folk jag mötte såg undrande på mig. Satt mig i bilen,ringde Pi och berättade den goda nyheten, det är ÖVER nu!!! Återgick sedan till att grina, grina av obeskrivlig lycka!!!
lördag 26 april 2014
En hel massa om allt möjligt
Nu var det ett tag sedan vi skrev något här.... Mycket har hänt. Föräldrarutbildningen är genomförd, en mycket bra utbildning som gav mig mycket.Framför allt tror jag att känslan av att få vara i en grupp med likasinnade betydde mycket. Att få höra andra beskriva samma känslor och upplevelser som vi har. Vi avslutade vår utbildning i början av december 2013.
Sen har vi snart avslutat vår hemutredning, vi har en sån bra handläggare! Minns att vi var så nervösa inför det första hembesöket i januari i år, känns som om vi städade hela huset som galningar! Vår handläggare är så bra, hennes sätt att vara får en att slappna av. Jag upplevde den intervju som genomfördes som helt ok, jag kände mig inte obekväm en enda gång att svara på någon av de frågor som ställdes. Jag hade läst en del innan om att en del av frågorna kunde vara av mycket privat natur.... Men jag hade bara oroat mig i onödan. Intervjun gick bra!
Så efter att vår handläggare talat med våra referenser, vi genomgått hälsoundersökning så har vi nu kommit så långt att vårt ärende ska upp till nämnden i vår kommun i maj.
Håller alla tummar och tår att de samtycker med vår utredare att vi är lämpliga som adoptivföräldrar!
När vi väl kan ta nästa steg känns det mer som på allvar...eller ja det är vad jag inbillar mig iallafall. Vi har redan haft en del kontakt med BFA ang olika frågor. De har svarat snabbt och utförligt på de frågor vi haft och har varit mycket hjälpsamma.
//Fi
Sen har vi snart avslutat vår hemutredning, vi har en sån bra handläggare! Minns att vi var så nervösa inför det första hembesöket i januari i år, känns som om vi städade hela huset som galningar! Vår handläggare är så bra, hennes sätt att vara får en att slappna av. Jag upplevde den intervju som genomfördes som helt ok, jag kände mig inte obekväm en enda gång att svara på någon av de frågor som ställdes. Jag hade läst en del innan om att en del av frågorna kunde vara av mycket privat natur.... Men jag hade bara oroat mig i onödan. Intervjun gick bra!
Så efter att vår handläggare talat med våra referenser, vi genomgått hälsoundersökning så har vi nu kommit så långt att vårt ärende ska upp till nämnden i vår kommun i maj.
Håller alla tummar och tår att de samtycker med vår utredare att vi är lämpliga som adoptivföräldrar!
När vi väl kan ta nästa steg känns det mer som på allvar...eller ja det är vad jag inbillar mig iallafall. Vi har redan haft en del kontakt med BFA ang olika frågor. De har svarat snabbt och utförligt på de frågor vi haft och har varit mycket hjälpsamma.
//Fi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)