Sista timmarna av semestern

Så var det då sista timmarna av semestern. Det har varit en helt underbar ledighet! Vi har tagit det lugnt,umgåtts med nära och kära och fått en hel del gjort här hemma.
Jag gillar hösten, minns att jag gillade att komma tillbaka till en ny termin,eller när alla är tillbaka efter semestern. Det blir ordning och reda igen ;) Ser fram mot att börja arbeta igen. Hösten är så mysig tycker jag,krypa upp i soffan,tända ljus med lite höstrusk utanför fönstret :) Ja jag går händelserna i förväg, än kan det vara lite sommarvärme kvar.
Har alltid haft lite "tillbaka-till-jobbet-efter-semestern-ångest" men inte i år :) det känns helt ok i år. Kan bero på att jag för ungefär ett år sedan bytte yrke. Mitt jobb idag är inte till närmelselikt lika stressigt som mitt förra.
Det känns som om vi, jag och Pi går mot en spännande tid. Jag hoppas vi får besked i höst/vinter om att få börja samla de papper och göra de förberedelser för att få skicka våra papper till det land vi vill. Komma ett steg närmare en större familj. På tal om familj.....Ett begrepp jag tycker är viktigt att förtydliga, jag ser på mig och Pi som en familj. Men jag märker att många inte ser det som att man är en familj om man bara är ett par. Detta är något som det kan komma kommentarer kring av andra i ens omgivning, att man inte är en "riktig familj" om man inte har barn. Men begreppet familj innefattar för mig, jag och Pi,men även andra,så som mina föräldrar,syskon och syskonbarn,de är också en del av min familj. En familj kan var stor och den kan vara liten :) Och som ni väl alla förstår så är mitt mål att utöka min familj med en eller flera familjemedlemmar ;)

Ibland är det jobbigt

Ibland blir jag galen!
Ibland är det bara så jobbigt! För det mesta kan jag hantera denna väntan som adoption innebär. Men ibland "rinner det över" Då blir det jättejobbigt att klara av att hantera känslorna, av maktlöshet, att vara utlämnad till att någon annan bestämmer över när och och om jag kan skaffa barn. Det blir frustrerande att hantera känslorna när någon i ens omgivning väntar barn. Oftast berör det mig inte på ett negativt sätt. Majoriteten känner jag glädje och blir glad för andras skull att de väntar barn. Men ibland känner jag mig "tunnhudad" och känslig och det behövs inte så mycket för att ett "skrubbsår" i själen ska uppstå. För det mesta är det en sorgsen och ledsam känsla,ibland kan det vara irritation och ilska. Aldrig så att jag blir ilsk på de lyckliga föräldrarna ifråga. Nej det är  en ilska som finns inom mig som bara jag känner och bär på. Ilskan är nog egentligen mot den förhatliga cancern som gjort att vi står där vi gör idag. En ilska över att jag inte kan finna meningen med varför det drabbade oss/mig. Att den där förhatliga pusselbiten med cancern inte passar in någon stans i "Mitt livspussel" den bara finns där och jag bär den med mig. Jag har bearbetat detta som drabbat mig och känner att jag gått vidare med mitt liv,så här är det och vi gör det bästa av det :) Men jag är inte mer än människa och ibland kommer det över mig. Varför kan inte jag ha en nio månaders graviditet som alla andra? Varför måste jag leva i en ovisshet, i en process som kan ta många många år? Majoriteten av tiden så är det fullt hanterbart,livet rullar på. Det är fyllt av glädje och aktiviteter. Men så ibland kommer den smygande,den där känslan...och det sticker till i mellangärdet av smärta....

Nu står vi i kö!

Så var det då sommarlov :)! 7 veckors ledighet,nästan för bra för att vara sant :) Vi har hört från vår adoptionsbyrå,de har fått våra papper och vi har valt två länder som vi nu officiellt köar till :) Som det ser ut just nu så har vi ytterligare några månader kvar att köa innan vi får skicka iväg våra handlingar till något av länderna.
Vår sommar kommer att innehålla en del renovering av huset. Jag har dessutom samlat på mig en del projekt som ska målas och fixas till. En och annan liten tur i vårt avlånga land ska vi nog också hinna med :) och jordgubbar.....jordgubbar ska jag njuta av i massor!

Ivägskickat

Nu är kopior på alla papper hittills skickade till adoptionsbyrån. Det var många steg i att få alla handlingar eftersom nämndprotokollet hade vissa allvarlig fel i personuppgifterna. Det går inte bara att ändra, det måste justeras om av ordföranden, sekreteraren och en justerare. Därför tog det ett antal dagar längre än vad vi hoppades på.

Det var en konstig  känsla att stå där med kuvertet . Min handstil är inte den bästa, men jag ansträngde mig extra mycket för att brevet inte skulle komma fel. Oron kommer inte försvinna helt innan de hör av sig från byrån., vilket jag hoppas är snart.  Samtidigt kändes det så skönt att ha kommit till nästa stadie i processen. Jag vågar dock knappt att tänka på hur många steg som är kvar ...

Väntar på papper

Sommaren är här med allt härligt det innebär :) Sol,ljusa sommarkvällar och solvarma jordgubbar. Pi kontaktade vår adoptionsförmedling i dag,de bad oss skicka in alla våra papper så snart som möjligt,de trodde att de skulle ha tid att titta på det innan sommar och semestrar :)!! Längtar tills de är klara att skicka,väntar fortfarande på att få dem från kommunen. Denna gången förhoppningsvis med rätt personnummer och rätt stavade namn.

Vi är godkända!!!

Så kom då beskedet vi väntat på så länge, vi har fått vårt medgivande för adoption!!!! En jättestor milstolpe på vår resa. Vår handläggare mailade och berättade igår. Vi firade med att gå ut och äta med min syster och familj. Vi korkade inte upp någon skumpa :) vi får spara detta till ett eventuellt barnbesked längre fram i tiden. Nu ska jag "flyga" på denna lyckan en stund. Äntligen kan vi kontakta vår adoptionsbyrå :)

Tvära kast i livet.

Livet har tvära kast. Fick nyligen beskedet att en nära väns mamma gått bort. Det kom som en chock! Det berörde mig väldigt. Det får en att tänka på att ens nära och kära inte kommer att finnas där för alltid......eller ja det vet man ju men... En obehaglig påträngande påminnelse kan man väl kalla det,jag står väldigt nära min familj,vi umgås nästan dagligen och jag har väldigt svårt att hantera tanken på att förlora nån av dem.
Min vän är så stark,har alltid varit det,mer jordad än vad jag är. Minns när hon var ensam med sina barn,höggravid och maken var tvungen att åka till USA i jobbet. Hon huuur cool som helst. Jag min fegis vill inte vara ensam en kväll ens när mörkret kryper på. Önskar att det geografiska avståndet mellan oss inte var så långt,då jag skulle vilja ge henne en rejäl kram just nu!
På tal om tvära kast....
Idag är det dags för en annan milstolpe i vår adoptionsutredning. Vårt ärende tas i nämnden idag! Jag har försökt att inte tänka för mycket på det,tror att Pi haft större huvudbry av det idag. Nu är det bara att vänta och se vad de tar för beslut. Vi lär inte få besked på ett par dagar ännu. Så det är bara att ge sig till tåls,detta är ju bara början på ännu mera lång väntan

Guldkant på livet

Har haft en härlig dag tillsammans med syskonbarnen. Så roligt att få vara den där lilla guldkanten som moster. Ge den där lilla extra uppmärksamheten, leka och busa. Har varit med och vinkat till min systerdotter när hon åkt karusell idag. Sen att hon sitter och vinkar och ropar "heja moster!"  i karusellen gör ju att man känner sig alldeles varm inombords. Eller när hon plötsligt säger " ska vi gosa nos?" vilket betyder gnugga näsorna mot varandra som oftast slutar i ett fniss. Eller den där lilla handen som tar ett grabbarnas om min och säger "kom!"  Och så ska vi "ut på äventyr" som kan vara allt från att gunga, hoppa i mosters säng eller måla naglarna eller det senaste just nu, plocka alla maskrosor vi ser.  Sen har vi lillgubben som bara är ett par månader som ligger och blåser bubblor och låter, som har börjat skratta med hela ansiktet när man jollrar med honom. Som helt lugnt kan ligga bredvid en och boxas med fötterna eller snusa sött i ens famn. Livet är underbart!

En härlig lördag

Haft en helt underbar lördag med Pi! Vi har åkt runt lite idag, besökt några loppisar ,fikat och bara umgåtts :) bara varit, utan en massa måsten. Det är så skönt ibland,att bara koppla bort att vi skulle behövt åka en vända till soptippen, städat källaren eller grejat i trädgården. Det känns skönt att bara vara och njuta av stunden.
Besökte en loppis idag som jag brukar vara till iallafall en gång om året. Upptäckte att det skiftat från medelålders damer med rosa ljung porslin och mässingsljusstakar, till kvinnor i min ålder med barnkläder och leksaker i stånden. Går omkring och kikar och jag känner mig lite malplacerad. Jag kan ju inte riktigt köpa nått, jag önskar att jag skulle kunna shoppa loss i massor. Att jag visste precis vad "mina barn" behöver, att jag också deltog i jakten på det perfekta fyndet ibland barnkläder och leksaker.
Istället kikar jag lite försiktigt,tafatt på några leksaker. Köpte några begagnade pussel,de kan ju mina syskonbarn leka med när de hälsar på tänker jag. Hittade så fina mössor och "dregglisar" som jag bara  inte kunde motstå! Så roligt att få ge nått litet ibland till mina älskade syskonbarn så det blev nya mössor till dem :)
Har blivit några loppis besök de senaste dagarna :) flera fina fynd som står i förrådet och väntar på en omgång med penseln, så jag vet vad jag har att göra i sommar :)

Ett vågat men ack så roligt inköp

Försöker läsa och hämta in så mycket information som möjligt om adoption. Läser adoptionsförmedlingarnas sidor med senaste nytt och länkar de rekommenderar. Letar i bloggvärlden efter fler där ute som befinner sig i vår situation,som väntar barnbesked eller som gjort en adoptionsresa och är hemma med sina "knytten" redan. Allt för att förbereda mig på bästa sätt.
Har ingen i min närmsta omgivning som gått igenom detta med adoption som man kan byta erfarenhet med. Mina närmsta vänner har fått sina barn och en del av dem har redan tonårsbarn :) Det är bara vi kvar som inte har några barn. Det har många gånger känts i hjärtat.
Men på nått vis har det lättat lite nu när vi tagit beslut om adoption och påbörjat processen :)

Jag försöker att inte låta detta med adoption ta upp hela mitt liv, inte leva och andas adoption hela tiden. Vi har lovat varandra att inte sätta våra liv på paus bara för detta med adoptionen. Tänk om det inte blir av? Om inte nämnden tycker att vi är lämpliga? Om sen inget land tycker att vi är något att ha? Känner att jag kan inte leva i ständig väntan. Måste få LEVA också.

Som sagt läser mycket om adoption :) Vad jag kan förstå så ska vi göra iordning en bok om oss själva och vårt liv som ska skickas med handlingarna till vårt land. Med foton på oss,våra familjer,vårt hus och vad vi gillar att göra. Sen ska det även finnas foto på det tilltänkta barnrummet. Rum i vårt hus har vi så det räcker och blir över :) men inget som är inrett som ett barnrum. Känns ju lite konstigt att göra iordning något innan man vet vem som ska bo där tänker jag. Samtidigt roligt att få göra då heminredning är mitt största intresse. Men det känns som om det ligger en bit fram i tiden :)

Men så hände nått idag :) Hade lyckats få med mig Pi på en av mina loppisutflykter. Vi tassade runt där i godan ro och plötsligt står det något där som fångar min uppmärksamhet.......världens finaste gamla växa-säng!!! En vit historia med lite svängda ben,såååå fiiiin! Prislappen gjorde det inte lättare att låta bli heller, 200:- Så jag gjorde nått som jag väl aldrig trodde att jag skulle VÅGA göra..... Jag köpte den!!!!! Kände att jag skulle ångra mig forever annars!!! Det känns på nått vis som ett av de större kliven i mitt liv att köpa den där lilla sängen...att det blir  "som på riktigt" Men så finns det nått sorts förnuft inom mig som säger så här, att det är ju inte svårare än att jag säljer den i min tur om inte vi får användning för den......

Så det där med hälsoundersökning inför adoption skulle väl vara en baggis eller ?!

Puhhh vilken dag!!
Efter mycket strul med tider som vårdcentralen blandat ihop och sullat bort....så fick vi en tid för hälsoundersökning. Tiden var mycket nära vår deadline för när alla handlingar skulle vara klara inför att vårt ärende skall upp till nämnden, så vi kände oss lite pressade. Vi hade sedan den stora turen att få en "stafettis".Ska säga på en gång att jag inte drar alla över en kam! Det finns jättemånga duktiga läkare som väljer att arbeta som stafettläkare.... All heder till er :)!
Men vi råkade få ett praktexemplar... En kufisk filur som knappt sa mer än tre meningar under hela den långa halvtimmen jag spenderade inne i undersökningsrummet. Det började med ett halvslappt handslag, ni vet död fisk i handen och en mumlig presentation. Bläddrande i papper,hummande,kliande i huvudet som om jag kommit med ett papper från yttre rymden eller nått. Kan tillägga att min man varit inne före mig,så han hade nyss hanterat hans papper. Så efter 5 minuters rafsande i huvudet,hummande och funderande så kom den längsta meningen på hela besöket "ta av dig på överkroppen och lägg dig på britsen" Där fick jag sedan ligga i ca 15 min medan han fortsatte med sitt hummande och kliande i huvudet. Efter vad som verkade en evighet genomfördes några undersökningar under total tystnad. Efter detta så var det hela klart,jag frågade om jag kunde få blanketten med mig igen. Men nej det skulle inte gå! Han var tvungen att fundera och fylla i allt först ( vad i hela friden har du gjort karl under de 15 minuter jag låg på britsen?!)men han skulle ringa när det var klart så vi skulle slippa postgången. Tack för det, liiiiite smidig i alla fall tänkte jag.
Strax före fyra fredag eftermiddag ringer vårdcentralen och meddelar att intygen finns klara att hämta. "Vi stänger receptionen kl 16" Med andan i halsen störtar jag in och hämtar intygen och min dumma nöt....jag läser dem inte för än jag är på väg bort i bilen.
Karln har missat att fylla i flera rutor på båda våra blanketter!!!!! Kan informera er om att det är färdiga kryssfrågor! Han har inte gjort det!!! Panik!! Slänger oss på telefonen och de helt UNDERBARA kvinnorna receptionen lovar att hjälpa oss och ordna att vi på måndag morgon får nya korrekta ifyllda intyg,de ska ta det med läkaren på måndag då han redan hunnit gå för dagen. Puhhhhh vi slappnar av och firar helg i godan ro...

Sen kom då måndagen från helvetet!
Pi besöker vårdcentralen på lunchen för att hämta upp de korrekt ifyllda intygen....men blir istället informerad om att läkaren vi träffat vid vår hälsoundersökning inte jobbar kvar så intygen är inte ifyllda.Han blir hänvisad in på ett undersökningsrum med en ny läkare. Man menar att vi måste GÖRA EN NY UNDERSÖKNING!! Nej läkaren vi blivit undersökta av jobbar ju inte kvar och ingen annan får kryssa i de fjuttiga rutorna han glömt... Läkaren vi träffat tidigare går heller inte att nå telefonledes för ingen vet vart han är?! Företaget han är inhyrd igenom vet HELLER inte vart han är?! Vad säger man?!
Det är i dessa situationer man känner hur utlämnad och sårbar man är. Denna vår resa,som bara börjat ännu, är verkligen en känslomässig berg- och dalbana.
Efter diverse scenarion som jag inte tänker återge här fick vi då våra korrekt ifyllda intyg UTAN att behöva genomgå en ny undersökning. Seeeegeeeeerrrrrrrrr!!! Intygen är nu inlämnade till vår handläggare :)

Obeskrivlig lycka

Här om veckan var jag på min sista kontroll efter the big C!
Jag har gått på kontroller i fem år,kan inte fatta att det är fem år sedan!! Tiden går så fort! För fem år sedan levde jag lyckligt ovetandes om att cancer växte i min kropp,jag levde i tron att jag var som alla andra,jag skulle hitta mr Right-for-me en dag och bilda familj,skaffa hus ja ni vet det där villa,Volvo och vovve snacket... Men siddu det fanns tydligen andra planer för mig på det där kontoret någonstans där planen för var människas varande planeras...för det finns väl ett sånt kontor?!  Där någon/något styr hur det ska bli...
 Jag kan inte kalla mig religös,heller inte icke-religös,ja den där sidan av mig känns något luddig inget som jag lägger någon större vikt vid att utreda heller. Jag vet vem jag är och att jag står med bägge mina fötter på jorden.
Jag lever efter den uppfattningen att allt som händer mig sker av en orsak, att det finns en mening med att det blev just så här. Jag har bara inte lyckats placera pusselbiten med the big C ännu!! Den passar jussom ingen stans, den är spretig och vass och passar inte bland de annars så väl tillskurna pusselbitarna i mitt livspussel. Den liksom ligger där i ett hörn och pockar på min uppmärksamhet lite då och då och väser uppkäftigt "nu, men nu kan du väl försöka peta in mig på nått bra ställe i pusslet där jag passar och rätar ut något av dina livsfrågetecken,he he du kommer ALDRIG att hitta nån plats till mig! " Ännu har den inte rätat ut nått av mina livsfrågetecken,men det är bara att ge sig till tåls....Jag ska segra över den!! Mina planer är att pulvrisera den en vacker dag om jag måste!! Har bara inte hittat de rätta verktygen att göra det med ännu...
Oj ja som synes så har jag förmåga att pladdra och brodera ut saker...hamnade lite ur spår där :)

Jag var på min sista kontroll efter the big C, ju längre tid det gått desto jobbigare har det känts att bli kallad för kontroll. Kallelsen har dimpit ner i brevlådan och (den där satans pusselbiten i hörnet har inte bara väst, den har vrålat åt mig) oron för att the big C ska ha dykt upp igen gör sig åter igen påmind. Men så här för nån vecka sedan på min årliga kontroll så säger min läkare "Fi nu har det gått fem år och du är cancerfri, nu avslutar vi kontrollerna, detta är ditt sista besök hos mig" Den känslan att höra de orden! Jag har varit cancerfri i fem år och det är ÖVER nu!! Det var som att öppna nån slags kran,kranen till alla känslor som finns i min kropp! Jag höll på att börja grina där och då, men lyckades säga några vänliga ord till läkaren,tacka för den här tiden,ta mig till hissen och ut genom entrén på lasarettet. Sen kom tårarna! De gick inte att hejda, det kändes som om jag hade små vingar bakpå mina converseskor, jag flöt fram,tårarna rann och folk jag mötte såg undrande på mig. Satt mig i bilen,ringde Pi och berättade den goda nyheten, det är ÖVER nu!!! Återgick sedan till att grina, grina av obeskrivlig lycka!!!

En hel massa om allt möjligt

Nu var det ett tag sedan vi skrev något här.... Mycket har hänt. Föräldrarutbildningen är genomförd, en mycket bra utbildning som gav mig mycket.Framför allt tror jag att känslan av att få vara i en grupp med likasinnade betydde mycket. Att få höra andra beskriva samma känslor och upplevelser som vi har. Vi avslutade vår utbildning i början av december 2013.
Sen har vi snart avslutat vår hemutredning, vi har en sån bra handläggare! Minns att vi var så nervösa inför det första hembesöket i januari i år, känns som om vi städade hela huset som galningar! Vår handläggare är så bra, hennes sätt att vara får en att slappna av. Jag upplevde den intervju som genomfördes som helt ok, jag kände mig inte obekväm en enda gång att svara på någon av de frågor som ställdes. Jag hade läst en del innan om att en del av frågorna kunde vara av mycket privat natur.... Men jag hade bara oroat mig i onödan. Intervjun gick bra!
Så efter att vår handläggare talat med våra referenser, vi genomgått hälsoundersökning så har vi nu kommit så långt att vårt ärende ska upp till nämnden i vår kommun i maj.
Håller alla tummar och tår att de samtycker med vår utredare att vi är lämpliga som adoptivföräldrar!
När vi väl kan ta nästa steg känns det mer som på allvar...eller ja det är vad jag inbillar mig iallafall. Vi har redan haft en del kontakt med BFA ang olika frågor. De har svarat snabbt och utförligt på de frågor vi haft och har varit mycket hjälpsamma.
//Fi