Ibland känns det som om varje vaken minut går åt att fundera på vår adoptionsprocess. Ibland känns det mera avlägset,det ligger där och guppar i periferin. Jag vet att det finns där men jag har fokus på annat. Ibland känns det overkligt,som om det hela handlar om någon annan inte om oss. Men så ibland när någon frågar om adoptionen och jag berättar,så är det som om det blir lite mera verklighet för var gång.
Besöken på vår organisations hemsida varierar i frekvens. Jag tror Pi tittar in där oftare än jag. Men ibland känns det som om den är förankringen till att det vi håller på med,väntan,är vår verklighet. Man blir lika glad varje gång man ser besked om att någon anlänt hem med sitt barn,eller tagit mot ett barnbesked. Den glädjen det måste vara,att ta mot det samtalet.... vilken glädje, vilken lycka, känsla....vad kommer det att vara? Ofattbart.....
