Ibland blir jag galen!
Ibland är det bara så jobbigt! För det mesta kan jag hantera denna väntan som adoption innebär. Men ibland "rinner det över" Då blir det jättejobbigt att klara av att hantera känslorna, av maktlöshet, att vara utlämnad till att någon annan bestämmer över när och och om jag kan skaffa barn. Det blir frustrerande att hantera känslorna när någon i ens omgivning väntar barn. Oftast berör det mig inte på ett negativt sätt. Majoriteten känner jag glädje och blir glad för andras skull att de väntar barn. Men ibland känner jag mig "tunnhudad" och känslig och det behövs inte så mycket för att ett "skrubbsår" i själen ska uppstå. För det mesta är det en sorgsen och ledsam känsla,ibland kan det vara irritation och ilska. Aldrig så att jag blir ilsk på de lyckliga föräldrarna ifråga. Nej det är en ilska som finns inom mig som bara jag känner och bär på. Ilskan är nog egentligen mot den förhatliga cancern som gjort att vi står där vi gör idag. En ilska över att jag inte kan finna meningen med varför det drabbade oss/mig. Att den där förhatliga pusselbiten med cancern inte passar in någon stans i "Mitt livspussel" den bara finns där och jag bär den med mig. Jag har bearbetat detta som drabbat mig och känner att jag gått vidare med mitt liv,så här är det och vi gör det bästa av det :) Men jag är inte mer än människa och ibland kommer det över mig. Varför kan inte jag ha en nio månaders graviditet som alla andra? Varför måste jag leva i en ovisshet, i en process som kan ta många många år? Majoriteten av tiden så är det fullt hanterbart,livet rullar på. Det är fyllt av glädje och aktiviteter. Men så ibland kommer den smygande,den där känslan...och det sticker till i mellangärdet av smärta....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar