Nu har ytterligare en familj fått barnbesked. Så roligt för dem, men samtidigt har jag just nu jättesvårt att känna glädje med dem. Allt känns som en lång maratonlöpning där man inte vet hur långt det är kvar till målet. Målet kanske är precis framför fötterna, eller så är vi bara halvvägs. Vi får dock inte reda på vart det är innan vi har passerat målet, om man nu ser barnbeskedet som själva målet. Just nu är det det enda målet jag kan fokusera på.
Dessutom kommer det ibland in hinder på vägen som måste hanteras innan man får fortsätta. Exempel på hinder är medgivandeutredningen och när vi skulle skicka papper till Ungern. Nu kommer medgivandeutredningen tillbaka som hinder, som vi egentligen inte vet om vi måste ta oss igenom eller inte. Men vi kan samtidigt inte ignorera det, eftersom vi inte vet om målet är före eller efter det hindret.
Det är redan mer än 2 månader sedan jul, men det känns som om det var ganska nyligen, så tiden går ändå ganska fort. Samtidigt börjar varje steg (dag av väntan) att bli jobbigare och jobbigare. Nu känns målet otroligt långt bort, trotts att det med lite tur är alldeles framför våra fötter. Under fem veckor i september-oktober förra året kom fem barnbesked. Nu har det kommit ett barnbesked per vecka de senaste två veckorna och jag hoppas verkligen att de kan fortsätta trilla in barnbesked, varav ett med ett sykonpar åt oss självklart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar