Snart påsk

Nu är det bara en vecka kvar till påsk. Direkt kommer funderingar som:
Är det här sista påsken innan vi har barn?
Hur firar våra blivande barn den här påsken?
Hinner vi få besked innan påsk?

De svaren jag har är: förhoppningsvis, ingen aning och troligtvis inte.

De två första punkterna minns jag hur jag tänkte på förra påsken, samt senaste jul, födelsedag och nyår. Även vid många andra tillfällen sitter jag och undrar hur det här kommer att vara när vi får barn. Det kan exempelvis vara när vi åker och hälsar på någon, går på bio eller bara tar en lugn söndag. Jag har, som jag skrivit tidigare varit inställd på att vi ska få barnbesked nu denna våren, men har hela tiden hoppats att det kommer tidigare. Nu är våren här och det är väl ca 2 månader kvar till sommaren. Hoppas att jag har haft rätt hela tiden!

En annan del som är jobbigt med den här väntan är planering. Hur ska vi planera sommarens semester. Ska vi spara så mycket dagar som möjligt ifall att vi får barnbesked efter sommaren. Törs vi boka något som ej är avbokningsbart ifall att vi får barnbesked och därmed är bortresta då. 

Nästa vecka ska vi träffa vår handläggare på SOC för att påbörja den nya medgivandeutredningen. Jag har länge hoppats slippa göra det, men vi vågar inte vänta längre. Vi har en mycket trevlig handläggare, men det är ändå alltid nervöst att träffa någon som har möjlighet att påverka hela vårt framtida liv. Gör hon inte samma bedömning som sist, kommer vi aldrig bli föräldrar och vårt liv blir helt annorlunda, jämfört med om vi får till adoptionen.

Om ni har läst mitt tidigare inlägg om hur stor chans det är att de ringer så får ni nu en uppdatering. Om det är lika stor chans varje vardag under 2016 som är kvar, och det garanterat ges besked 2016 är det nu uppe i 0,5% chans varje dag och 2,5% chans varje vecka. Det är 199 arbetsdagar kvar i år.

Det rullar på, men inte för oss...

Nu har ytterligare en familj fått barnbesked. Så roligt för dem, men samtidigt har jag just nu jättesvårt att känna glädje med dem. Allt känns som en lång maratonlöpning där man inte vet hur långt det är kvar till målet. Målet kanske är precis framför fötterna, eller så är vi bara halvvägs. Vi får dock inte reda på vart det är innan vi har passerat målet, om man nu ser barnbeskedet som själva målet. Just nu är det det enda målet jag kan fokusera på.

Dessutom kommer det ibland in hinder på vägen som måste hanteras innan man får fortsätta. Exempel på hinder är medgivandeutredningen och när vi skulle skicka papper till Ungern. Nu kommer medgivandeutredningen tillbaka som hinder, som vi egentligen inte vet om vi måste ta oss igenom eller inte. Men vi kan samtidigt inte ignorera det, eftersom vi inte vet om målet är före eller efter det hindret.

Det är  redan mer än 2 månader sedan jul, men det känns som om det var ganska nyligen, så tiden går ändå ganska fort. Samtidigt  börjar varje steg (dag av väntan) att bli jobbigare och jobbigare. Nu känns målet otroligt långt bort, trotts att det med lite tur är alldeles framför våra fötter. Under fem veckor i september-oktober förra året kom fem barnbesked. Nu har det kommit ett barnbesked per vecka de senaste två veckorna och jag hoppas verkligen att de kan fortsätta trilla in barnbesked, varav ett med ett sykonpar åt oss självklart!

Någon har i alla fall fått barnbesked

Nu har årets första barnbesked från Ungern kommit. Inte till oss tyvärr, men det känns ändå som att det rör på sig. Det senaste barnbeskedet innan var i oktober, och om jag förstår informationen rätt var det minst 5 familjer som fick barnbesked under perioden från 1 september fram till 5 oktober. Jag hoppas att det här barnbeskedet kan innebära att det lossnar lite. Det är svårt att inte ibland fantisera om när samtalet kommer, men det går inte riktigt att föreställa sig. Samtidigt så vet jag att det inte är omöjligt att vi får vänta tills nästa vinter på barnbesked, eller ännu längre. 

Våra handlingar skickades till Ungern för exakt 11 månader sedan idag. Väntan blir tyvärr inte mindre jobbig med tiden, snarare tvärtom. Efter samtal med vår handläggare på Soc så ska vi påbörja förnyandet av vårt medgivande nu i mars, dvs nästa vecka. Jag har verkligen hoppats slippa det, men för varje dag som går verkar chansen att slippa det minska rejält.

Väntan fortsätter....

Tiden går fort, men ändå kryper den fram. Denna vecka är det två år sedan vi påbörjade medgivandeprocessen och ett år sedan vi fick besked att vi väntat tillräckligt länge i kön i Sverige och nu skulle få skicka iväg våra handlingar utomlands.

Vårt medgivande måste troligtvis förnyas eftersom det finns en risk att det hinner gå ut innan vi har kommit hem med några barn. Eftersom vi varken vet när vi får barnbesked eller hur lång tid efter det som det kommer gå innan vi får åka iväg så är det svårt att veta om vi hinner hem till Sverige med barn innan början på juni då medgivandet går ut. Det börjar dock kännas mindre och mindre sannolikt.

Vi har nu snart väntat i 10 månader och när vi skickade våra handlingar så fick vi veta att vi inte skulle tänka på det på 8-12 månader. Vi vet att vi är de som väntat längst som har syskonmedgivande, så det är vår "tur". Tyvärr har inget syskonpar tilldelats Sverige på ungefär ett år, men innan det var det 4 syskonpar på ungefär ett halvår. Det är svårt att inte känna att det är "slut" på syskonpar och att vi väntar förgäves. Har det gått ett år utan syskonpar, vad är det som säger att det kommer något det närmaste året.

Väntan börjar tyvärr bli fruktansvärt jobbig. Varje vecka hoppas jag att vi får något besked och i slutet av varje vecka börjar det kännas som att nu har ytterligare en vecka gått utan resultat . Julen var faktiskt ett ganska skönt avbrott i det, eftersom det redan från början var självklart att ingen skulle ringa mellan 23 december och 1 januari. Tyvärr blir det extra jobbigt att nu inse att de är 2016. Vi ställde oss i kö sommaren 2013.

Samtidigt känns de som att 2016 är året då vi med största sannolikhet äntligen kommer att få barnbeskedet (även om det självklart finns en liten risk att jag har fel så orkar jag inte tänka på den möjligheten). Så jag som gillar siffror har räknat lite. Det är 253 arbetsdagar 2016 (248 kvar nu). Om jag helt utesluter risken att vi inte får barnbesked i år och antar att det är lika stor chans att vi får besked varje dag under året så innebär det att varje dag är det drygt 0,4% chans att vi får barnbesked, eller 2% en normal vecka.När dagarna går kommer dock chansen öka eftersom det finns färre dagar kvar, exempelvis vid midsommar kommer varje dag innebära 0,75% chans och varje vecka 3,75% chans, men självklart kommer sannolikheten att vi inte får barnbesked i år också öka för varje vecka som går. 

Just nu tänker jag dock försöka hålla mig fast vid mina 0,4% och 2% som, trotts att de är framräknat på flera antaganden som troligtvis är felaktiga, ändå ger mig viss ork i all den här tråkiga väntan. Tänk att det är 0,4% chans att jag får besked idag, eller 2% för den närmaste veckan. Kanske inte så höga siffror, men med tanke på hur enormt det kommer att vara när vi faktiskt får beskedet så känns det ändå som en svindlande tanke.

Det är konstigt hur mycket energi och tankekraft det kan ta att gå och vänta. Vid varje steg så försöker vi bara fokusera på nästa steg utan att tänka på alla andre steg som är kvar innan vi blir föräldrar, men det är inte lätt. När våra handlingar var översatta och klara fick vi beskedet att vi inte skulle tänka på det på ca 8-12 månader, vilket var ca 5 månader sedan. Jag vet fortfarande inte hur man lyckas med att inte tänka på något på 8-12 månader, eller ens 8-12 dagar.

Mitt i allt det så läser jag om de familjer som är i Kenya för att adoptera barn som fått barnen omhändertagna för att några som säger sig vara anhörig med barnen har efterfrågat dem. Efter det känns det ännu svårt att slappna av innan vår adoption är klar. Men jag får väl bara se till så att jag inte tänka på det de närmaste 3-7 månaderna så blir nog allt bra!

/PI

Denna sommar går mot sitt slut

Tiden går,vi har kommit till augusti månad. Denna sommar går mot sitt slut, jag kan inte låta bli att fundera över om detta blir vår sista sommar utan barn? Jag hoppas hoppas innerligt att det är så. Det har inte kommit så många barnbesked under sommaren när man läser på hemsidan. Pi ringde till vår adoptionsbyrå här om dagen. Det var vi och två par till som hade syskonmedgivande och hade våra handlingar i landet, ja sen många fler par så klart som önskar ett barn. Håller tummarna för att samtalet om att de finns ska komma. Jag vet ju att de finns där ute. Vilka är de? Hur har de det? Vi finns ju här redo, nu, igår, förra veckan, förra året!
Väntan och längtan gnager i en nästan jämt. Den lurar någonstans där i bakgrunden, oavsett vad jag gör.. Går jag i affärer så dras jag till barnavdelningen, kläder, leksaker ja vad som. Men jag vet ju inte vilka ni är som kommer just till oss. Ingen aning om ålder,storlek, kön inget vet jag. Så det är svårt att handla något i förväg. Det enda jag känner mig säker på är ett de allra minsta storlekarna på kläder kommer aldrig att vara aktuellt. När ni kommer till oss kommer ni vara några år redan. Men visst funderar och planerar man i tankens värld. Vad behöver vi köpa? Tänk om vi glömmer något viktigt. Samtidigt som det är vår verklighet, att leva i en ovisshet så känns det overkligt. Vissa dagar finns allt mycket nära ytan och upptar stor del av ens tid. För att andra dagar ligga lite mera på djupet,känslorna är inte lika påtagliga..Vad har man för känslor då? Det är också så olika. En dag så är det bara en stor lycka inombords,detta trots den hopplösa känslan av evig väntan. För att den andra dan bytas mot förtvivlan över att vara maktlös i situationen. Jag kan inte påverka processen det minsta,beslutet ligger i andra människors händer. Självklart innebär vårt beslut om adoption stor glädje och lycka. Men att vara där vi befinner oss nu känns som en berg-och dalbana i känslor. Den åkturen kommer att fortsätta efter barnbesked,att få barnen i vår vård och anlända hem i vardagen och många år framöver, det är jag fullt medveten om. Men önskvärt vore att några av uppförsbackarna vore avklarade och beskedet om att barnen finns där för oss att träffa och starta vår resa kom snart.

Ofattbart

Ibland känns det som om varje vaken minut går åt att fundera på vår adoptionsprocess. Ibland känns det mera avlägset,det ligger där och guppar i periferin. Jag vet att det finns där men jag har fokus på annat. Ibland känns det overkligt,som om det hela handlar om någon annan inte om oss. Men så ibland när någon frågar om adoptionen och jag berättar,så är det som om det blir lite mera verklighet för var gång.
Besöken på vår organisations hemsida varierar i frekvens. Jag tror Pi tittar in där oftare än jag. Men ibland känns det som om den är förankringen till att det vi håller på med,väntan,är vår verklighet. Man blir lika glad varje gång man ser besked om att någon anlänt hem med sitt barn,eller tagit mot ett barnbesked. Den glädjen det måste vara,att ta mot det samtalet.... vilken glädje, vilken lycka, känsla....vad kommer det att vara? Ofattbart.....