Tiden går,vi har kommit till augusti månad. Denna sommar går mot sitt slut, jag kan inte låta bli att fundera över om detta blir vår sista sommar utan barn? Jag hoppas hoppas innerligt att det är så. Det har inte kommit så många barnbesked under sommaren när man läser på hemsidan. Pi ringde till vår adoptionsbyrå här om dagen. Det var vi och två par till som hade syskonmedgivande och hade våra handlingar i landet, ja sen många fler par så klart som önskar ett barn. Håller tummarna för att samtalet om att de finns ska komma. Jag vet ju att de finns där ute. Vilka är de? Hur har de det? Vi finns ju här redo, nu, igår, förra veckan, förra året!
Väntan och längtan gnager i en nästan jämt. Den lurar någonstans där i bakgrunden, oavsett vad jag gör.. Går jag i affärer så dras jag till barnavdelningen, kläder, leksaker ja vad som. Men jag vet ju inte vilka ni är som kommer just till oss. Ingen aning om ålder,storlek, kön inget vet jag. Så det är svårt att handla något i förväg. Det enda jag känner mig säker på är ett de allra minsta storlekarna på kläder kommer aldrig att vara aktuellt. När ni kommer till oss kommer ni vara några år redan. Men visst funderar och planerar man i tankens värld. Vad behöver vi köpa? Tänk om vi glömmer något viktigt. Samtidigt som det är vår verklighet, att leva i en ovisshet så känns det overkligt. Vissa dagar finns allt mycket nära ytan och upptar stor del av ens tid. För att andra dagar ligga lite mera på djupet,känslorna är inte lika påtagliga..Vad har man för känslor då? Det är också så olika. En dag så är det bara en stor lycka inombords,detta trots den hopplösa känslan av evig väntan. För att den andra dan bytas mot förtvivlan över att vara maktlös i situationen. Jag kan inte påverka processen det minsta,beslutet ligger i andra människors händer. Självklart innebär vårt beslut om adoption stor glädje och lycka. Men att vara där vi befinner oss nu känns som en berg-och dalbana i känslor. Den åkturen kommer att fortsätta efter barnbesked,att få barnen i vår vård och anlända hem i vardagen och många år framöver, det är jag fullt medveten om. Men önskvärt vore att några av uppförsbackarna vore avklarade och beskedet om att barnen finns där för oss att träffa och starta vår resa kom snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar