Det är konstigt hur mycket energi och tankekraft det kan ta att gå och vänta. Vid varje steg så försöker vi bara fokusera på nästa steg utan att tänka på alla andre steg som är kvar innan vi blir föräldrar, men det är inte lätt. När våra handlingar var översatta och klara fick vi beskedet att vi inte skulle tänka på det på ca 8-12 månader, vilket var ca 5 månader sedan. Jag vet fortfarande inte hur man lyckas med att inte tänka på något på 8-12 månader, eller ens 8-12 dagar.

Mitt i allt det så läser jag om de familjer som är i Kenya för att adoptera barn som fått barnen omhändertagna för att några som säger sig vara anhörig med barnen har efterfrågat dem. Efter det känns det ännu svårt att slappna av innan vår adoption är klar. Men jag får väl bara se till så att jag inte tänka på det de närmaste 3-7 månaderna så blir nog allt bra!

/PI

Denna sommar går mot sitt slut

Tiden går,vi har kommit till augusti månad. Denna sommar går mot sitt slut, jag kan inte låta bli att fundera över om detta blir vår sista sommar utan barn? Jag hoppas hoppas innerligt att det är så. Det har inte kommit så många barnbesked under sommaren när man läser på hemsidan. Pi ringde till vår adoptionsbyrå här om dagen. Det var vi och två par till som hade syskonmedgivande och hade våra handlingar i landet, ja sen många fler par så klart som önskar ett barn. Håller tummarna för att samtalet om att de finns ska komma. Jag vet ju att de finns där ute. Vilka är de? Hur har de det? Vi finns ju här redo, nu, igår, förra veckan, förra året!
Väntan och längtan gnager i en nästan jämt. Den lurar någonstans där i bakgrunden, oavsett vad jag gör.. Går jag i affärer så dras jag till barnavdelningen, kläder, leksaker ja vad som. Men jag vet ju inte vilka ni är som kommer just till oss. Ingen aning om ålder,storlek, kön inget vet jag. Så det är svårt att handla något i förväg. Det enda jag känner mig säker på är ett de allra minsta storlekarna på kläder kommer aldrig att vara aktuellt. När ni kommer till oss kommer ni vara några år redan. Men visst funderar och planerar man i tankens värld. Vad behöver vi köpa? Tänk om vi glömmer något viktigt. Samtidigt som det är vår verklighet, att leva i en ovisshet så känns det overkligt. Vissa dagar finns allt mycket nära ytan och upptar stor del av ens tid. För att andra dagar ligga lite mera på djupet,känslorna är inte lika påtagliga..Vad har man för känslor då? Det är också så olika. En dag så är det bara en stor lycka inombords,detta trots den hopplösa känslan av evig väntan. För att den andra dan bytas mot förtvivlan över att vara maktlös i situationen. Jag kan inte påverka processen det minsta,beslutet ligger i andra människors händer. Självklart innebär vårt beslut om adoption stor glädje och lycka. Men att vara där vi befinner oss nu känns som en berg-och dalbana i känslor. Den åkturen kommer att fortsätta efter barnbesked,att få barnen i vår vård och anlända hem i vardagen och många år framöver, det är jag fullt medveten om. Men önskvärt vore att några av uppförsbackarna vore avklarade och beskedet om att barnen finns där för oss att träffa och starta vår resa kom snart.

Ofattbart

Ibland känns det som om varje vaken minut går åt att fundera på vår adoptionsprocess. Ibland känns det mera avlägset,det ligger där och guppar i periferin. Jag vet att det finns där men jag har fokus på annat. Ibland känns det overkligt,som om det hela handlar om någon annan inte om oss. Men så ibland när någon frågar om adoptionen och jag berättar,så är det som om det blir lite mera verklighet för var gång.
Besöken på vår organisations hemsida varierar i frekvens. Jag tror Pi tittar in där oftare än jag. Men ibland känns det som om den är förankringen till att det vi håller på med,väntan,är vår verklighet. Man blir lika glad varje gång man ser besked om att någon anlänt hem med sitt barn,eller tagit mot ett barnbesked. Den glädjen det måste vara,att ta mot det samtalet.... vilken glädje, vilken lycka, känsla....vad kommer det att vara? Ofattbart.....

En del har hänt

Nu var det länge sedan sist. Vi har skickat våra papper för ca 2 månader sedan, närmare bestämt 12 mars. Vi samlade alla papper,det tog nästan 5 veckor att få ihop allt som behövdes. Så nu ligger våra papper där i landet och väntar. Vår handläggare har informerat oss om att "glömma bort" att vi väntar i minst 8-12 månader.. Inte lätt kan jag säga! Känns nästan jobbigare nu mer än någonsin..så nära men så långt kvar. Försöker att "glömma" bort det, men det är inte lätt. Det gör sig påmint nästan varje dag. Inte så att jag går och tittar på telefonen efter missade samtal, men tankarna flyger lätt iväg.  Hur gamla kommer de vara, är det flickor eller pojkar eller en av var? Det är SÅ mycket frågor som snurrar. För det mesta dyker tankarna upp när jag ska somna, funderingar,drömmar,hur kommer det att bli? , om allt mellan himmel och jord.
En del annat har också hänt, jag har sagt upp mig från mitt jobb som lärare och återgår till att arbeta som sjuksköterska. Känns bra, samtidigt som det känns trist att sluta efter så kort tid. Men jag tror att den här lösningen kommer att passa oss bra. Ser fram mot en sommar med härligt väder,ljusa kvällar,solvarma jordgubbar och mysiga stunder att skapa minnen för livet av.

Vi är längst fram i kön!

Äääääntligen!
Mannen kontaktade vår adoptionsförmedling idag,vi ville kolla läget. Jag hade läst att Tjeckien skulle få kortare väntetider och att de sökte efter par som kunde tänka sig syskon. Perfekt för oss! Men han fick besked att vi skulle få samla våra papper och sedan skicka dem till det landet vi ursprungligen valt! Det landet som tilltalat oss från början, som kändes så rätt redan från start.
Jag har svårt att beskriva mina känslor... Jag har nog inte fattat det riktigt ännu. Detta har känts som en av de stora milstolparna på vägen. Jag trodde att jag skulle flyga på rosa moln ;) Jag kanske hamnar där om någon dag när det sjunkit in.
Jag vet att detta även är början på en jobbig tid, mycket ska göras,undersökningar och pappers samlandet. Men den dagen man får lägga handlingarna på brevlådan....dagen man kan säga att graviditeten börjar.... :) Vad blir det måntro, en vanlig niomånaders eller en elefantgraviditet :)?

Sista timmarna av semestern

Så var det då sista timmarna av semestern. Det har varit en helt underbar ledighet! Vi har tagit det lugnt,umgåtts med nära och kära och fått en hel del gjort här hemma.
Jag gillar hösten, minns att jag gillade att komma tillbaka till en ny termin,eller när alla är tillbaka efter semestern. Det blir ordning och reda igen ;) Ser fram mot att börja arbeta igen. Hösten är så mysig tycker jag,krypa upp i soffan,tända ljus med lite höstrusk utanför fönstret :) Ja jag går händelserna i förväg, än kan det vara lite sommarvärme kvar.
Har alltid haft lite "tillbaka-till-jobbet-efter-semestern-ångest" men inte i år :) det känns helt ok i år. Kan bero på att jag för ungefär ett år sedan bytte yrke. Mitt jobb idag är inte till närmelselikt lika stressigt som mitt förra.
Det känns som om vi, jag och Pi går mot en spännande tid. Jag hoppas vi får besked i höst/vinter om att få börja samla de papper och göra de förberedelser för att få skicka våra papper till det land vi vill. Komma ett steg närmare en större familj. På tal om familj.....Ett begrepp jag tycker är viktigt att förtydliga, jag ser på mig och Pi som en familj. Men jag märker att många inte ser det som att man är en familj om man bara är ett par. Detta är något som det kan komma kommentarer kring av andra i ens omgivning, att man inte är en "riktig familj" om man inte har barn. Men begreppet familj innefattar för mig, jag och Pi,men även andra,så som mina föräldrar,syskon och syskonbarn,de är också en del av min familj. En familj kan var stor och den kan vara liten :) Och som ni väl alla förstår så är mitt mål att utöka min familj med en eller flera familjemedlemmar ;)

Ibland är det jobbigt

Ibland blir jag galen!
Ibland är det bara så jobbigt! För det mesta kan jag hantera denna väntan som adoption innebär. Men ibland "rinner det över" Då blir det jättejobbigt att klara av att hantera känslorna, av maktlöshet, att vara utlämnad till att någon annan bestämmer över när och och om jag kan skaffa barn. Det blir frustrerande att hantera känslorna när någon i ens omgivning väntar barn. Oftast berör det mig inte på ett negativt sätt. Majoriteten känner jag glädje och blir glad för andras skull att de väntar barn. Men ibland känner jag mig "tunnhudad" och känslig och det behövs inte så mycket för att ett "skrubbsår" i själen ska uppstå. För det mesta är det en sorgsen och ledsam känsla,ibland kan det vara irritation och ilska. Aldrig så att jag blir ilsk på de lyckliga föräldrarna ifråga. Nej det är  en ilska som finns inom mig som bara jag känner och bär på. Ilskan är nog egentligen mot den förhatliga cancern som gjort att vi står där vi gör idag. En ilska över att jag inte kan finna meningen med varför det drabbade oss/mig. Att den där förhatliga pusselbiten med cancern inte passar in någon stans i "Mitt livspussel" den bara finns där och jag bär den med mig. Jag har bearbetat detta som drabbat mig och känner att jag gått vidare med mitt liv,så här är det och vi gör det bästa av det :) Men jag är inte mer än människa och ibland kommer det över mig. Varför kan inte jag ha en nio månaders graviditet som alla andra? Varför måste jag leva i en ovisshet, i en process som kan ta många många år? Majoriteten av tiden så är det fullt hanterbart,livet rullar på. Det är fyllt av glädje och aktiviteter. Men så ibland kommer den smygande,den där känslan...och det sticker till i mellangärdet av smärta....