Någon har i alla fall fått barnbesked

Nu har årets första barnbesked från Ungern kommit. Inte till oss tyvärr, men det känns ändå som att det rör på sig. Det senaste barnbeskedet innan var i oktober, och om jag förstår informationen rätt var det minst 5 familjer som fick barnbesked under perioden från 1 september fram till 5 oktober. Jag hoppas att det här barnbeskedet kan innebära att det lossnar lite. Det är svårt att inte ibland fantisera om när samtalet kommer, men det går inte riktigt att föreställa sig. Samtidigt så vet jag att det inte är omöjligt att vi får vänta tills nästa vinter på barnbesked, eller ännu längre. 

Våra handlingar skickades till Ungern för exakt 11 månader sedan idag. Väntan blir tyvärr inte mindre jobbig med tiden, snarare tvärtom. Efter samtal med vår handläggare på Soc så ska vi påbörja förnyandet av vårt medgivande nu i mars, dvs nästa vecka. Jag har verkligen hoppats slippa det, men för varje dag som går verkar chansen att slippa det minska rejält.

Väntan fortsätter....

Tiden går fort, men ändå kryper den fram. Denna vecka är det två år sedan vi påbörjade medgivandeprocessen och ett år sedan vi fick besked att vi väntat tillräckligt länge i kön i Sverige och nu skulle få skicka iväg våra handlingar utomlands.

Vårt medgivande måste troligtvis förnyas eftersom det finns en risk att det hinner gå ut innan vi har kommit hem med några barn. Eftersom vi varken vet när vi får barnbesked eller hur lång tid efter det som det kommer gå innan vi får åka iväg så är det svårt att veta om vi hinner hem till Sverige med barn innan början på juni då medgivandet går ut. Det börjar dock kännas mindre och mindre sannolikt.

Vi har nu snart väntat i 10 månader och när vi skickade våra handlingar så fick vi veta att vi inte skulle tänka på det på 8-12 månader. Vi vet att vi är de som väntat längst som har syskonmedgivande, så det är vår "tur". Tyvärr har inget syskonpar tilldelats Sverige på ungefär ett år, men innan det var det 4 syskonpar på ungefär ett halvår. Det är svårt att inte känna att det är "slut" på syskonpar och att vi väntar förgäves. Har det gått ett år utan syskonpar, vad är det som säger att det kommer något det närmaste året.

Väntan börjar tyvärr bli fruktansvärt jobbig. Varje vecka hoppas jag att vi får något besked och i slutet av varje vecka börjar det kännas som att nu har ytterligare en vecka gått utan resultat . Julen var faktiskt ett ganska skönt avbrott i det, eftersom det redan från början var självklart att ingen skulle ringa mellan 23 december och 1 januari. Tyvärr blir det extra jobbigt att nu inse att de är 2016. Vi ställde oss i kö sommaren 2013.

Samtidigt känns de som att 2016 är året då vi med största sannolikhet äntligen kommer att få barnbeskedet (även om det självklart finns en liten risk att jag har fel så orkar jag inte tänka på den möjligheten). Så jag som gillar siffror har räknat lite. Det är 253 arbetsdagar 2016 (248 kvar nu). Om jag helt utesluter risken att vi inte får barnbesked i år och antar att det är lika stor chans att vi får besked varje dag under året så innebär det att varje dag är det drygt 0,4% chans att vi får barnbesked, eller 2% en normal vecka.När dagarna går kommer dock chansen öka eftersom det finns färre dagar kvar, exempelvis vid midsommar kommer varje dag innebära 0,75% chans och varje vecka 3,75% chans, men självklart kommer sannolikheten att vi inte får barnbesked i år också öka för varje vecka som går. 

Just nu tänker jag dock försöka hålla mig fast vid mina 0,4% och 2% som, trotts att de är framräknat på flera antaganden som troligtvis är felaktiga, ändå ger mig viss ork i all den här tråkiga väntan. Tänk att det är 0,4% chans att jag får besked idag, eller 2% för den närmaste veckan. Kanske inte så höga siffror, men med tanke på hur enormt det kommer att vara när vi faktiskt får beskedet så känns det ändå som en svindlande tanke.

Det är konstigt hur mycket energi och tankekraft det kan ta att gå och vänta. Vid varje steg så försöker vi bara fokusera på nästa steg utan att tänka på alla andre steg som är kvar innan vi blir föräldrar, men det är inte lätt. När våra handlingar var översatta och klara fick vi beskedet att vi inte skulle tänka på det på ca 8-12 månader, vilket var ca 5 månader sedan. Jag vet fortfarande inte hur man lyckas med att inte tänka på något på 8-12 månader, eller ens 8-12 dagar.

Mitt i allt det så läser jag om de familjer som är i Kenya för att adoptera barn som fått barnen omhändertagna för att några som säger sig vara anhörig med barnen har efterfrågat dem. Efter det känns det ännu svårt att slappna av innan vår adoption är klar. Men jag får väl bara se till så att jag inte tänka på det de närmaste 3-7 månaderna så blir nog allt bra!

/PI

Denna sommar går mot sitt slut

Tiden går,vi har kommit till augusti månad. Denna sommar går mot sitt slut, jag kan inte låta bli att fundera över om detta blir vår sista sommar utan barn? Jag hoppas hoppas innerligt att det är så. Det har inte kommit så många barnbesked under sommaren när man läser på hemsidan. Pi ringde till vår adoptionsbyrå här om dagen. Det var vi och två par till som hade syskonmedgivande och hade våra handlingar i landet, ja sen många fler par så klart som önskar ett barn. Håller tummarna för att samtalet om att de finns ska komma. Jag vet ju att de finns där ute. Vilka är de? Hur har de det? Vi finns ju här redo, nu, igår, förra veckan, förra året!
Väntan och längtan gnager i en nästan jämt. Den lurar någonstans där i bakgrunden, oavsett vad jag gör.. Går jag i affärer så dras jag till barnavdelningen, kläder, leksaker ja vad som. Men jag vet ju inte vilka ni är som kommer just till oss. Ingen aning om ålder,storlek, kön inget vet jag. Så det är svårt att handla något i förväg. Det enda jag känner mig säker på är ett de allra minsta storlekarna på kläder kommer aldrig att vara aktuellt. När ni kommer till oss kommer ni vara några år redan. Men visst funderar och planerar man i tankens värld. Vad behöver vi köpa? Tänk om vi glömmer något viktigt. Samtidigt som det är vår verklighet, att leva i en ovisshet så känns det overkligt. Vissa dagar finns allt mycket nära ytan och upptar stor del av ens tid. För att andra dagar ligga lite mera på djupet,känslorna är inte lika påtagliga..Vad har man för känslor då? Det är också så olika. En dag så är det bara en stor lycka inombords,detta trots den hopplösa känslan av evig väntan. För att den andra dan bytas mot förtvivlan över att vara maktlös i situationen. Jag kan inte påverka processen det minsta,beslutet ligger i andra människors händer. Självklart innebär vårt beslut om adoption stor glädje och lycka. Men att vara där vi befinner oss nu känns som en berg-och dalbana i känslor. Den åkturen kommer att fortsätta efter barnbesked,att få barnen i vår vård och anlända hem i vardagen och många år framöver, det är jag fullt medveten om. Men önskvärt vore att några av uppförsbackarna vore avklarade och beskedet om att barnen finns där för oss att träffa och starta vår resa kom snart.

Ofattbart

Ibland känns det som om varje vaken minut går åt att fundera på vår adoptionsprocess. Ibland känns det mera avlägset,det ligger där och guppar i periferin. Jag vet att det finns där men jag har fokus på annat. Ibland känns det overkligt,som om det hela handlar om någon annan inte om oss. Men så ibland när någon frågar om adoptionen och jag berättar,så är det som om det blir lite mera verklighet för var gång.
Besöken på vår organisations hemsida varierar i frekvens. Jag tror Pi tittar in där oftare än jag. Men ibland känns det som om den är förankringen till att det vi håller på med,väntan,är vår verklighet. Man blir lika glad varje gång man ser besked om att någon anlänt hem med sitt barn,eller tagit mot ett barnbesked. Den glädjen det måste vara,att ta mot det samtalet.... vilken glädje, vilken lycka, känsla....vad kommer det att vara? Ofattbart.....

En del har hänt

Nu var det länge sedan sist. Vi har skickat våra papper för ca 2 månader sedan, närmare bestämt 12 mars. Vi samlade alla papper,det tog nästan 5 veckor att få ihop allt som behövdes. Så nu ligger våra papper där i landet och väntar. Vår handläggare har informerat oss om att "glömma bort" att vi väntar i minst 8-12 månader.. Inte lätt kan jag säga! Känns nästan jobbigare nu mer än någonsin..så nära men så långt kvar. Försöker att "glömma" bort det, men det är inte lätt. Det gör sig påmint nästan varje dag. Inte så att jag går och tittar på telefonen efter missade samtal, men tankarna flyger lätt iväg.  Hur gamla kommer de vara, är det flickor eller pojkar eller en av var? Det är SÅ mycket frågor som snurrar. För det mesta dyker tankarna upp när jag ska somna, funderingar,drömmar,hur kommer det att bli? , om allt mellan himmel och jord.
En del annat har också hänt, jag har sagt upp mig från mitt jobb som lärare och återgår till att arbeta som sjuksköterska. Känns bra, samtidigt som det känns trist att sluta efter så kort tid. Men jag tror att den här lösningen kommer att passa oss bra. Ser fram mot en sommar med härligt väder,ljusa kvällar,solvarma jordgubbar och mysiga stunder att skapa minnen för livet av.

Vi är längst fram i kön!

Äääääntligen!
Mannen kontaktade vår adoptionsförmedling idag,vi ville kolla läget. Jag hade läst att Tjeckien skulle få kortare väntetider och att de sökte efter par som kunde tänka sig syskon. Perfekt för oss! Men han fick besked att vi skulle få samla våra papper och sedan skicka dem till det landet vi ursprungligen valt! Det landet som tilltalat oss från början, som kändes så rätt redan från start.
Jag har svårt att beskriva mina känslor... Jag har nog inte fattat det riktigt ännu. Detta har känts som en av de stora milstolparna på vägen. Jag trodde att jag skulle flyga på rosa moln ;) Jag kanske hamnar där om någon dag när det sjunkit in.
Jag vet att detta även är början på en jobbig tid, mycket ska göras,undersökningar och pappers samlandet. Men den dagen man får lägga handlingarna på brevlådan....dagen man kan säga att graviditeten börjar.... :) Vad blir det måntro, en vanlig niomånaders eller en elefantgraviditet :)?